Publicerat: 2008-09-02  

V.OX-festivalen 2008

>

Thomas Gustafsson, kommunens processledare i Varberga Oxhagen, var i stort sett nöjd, enda smolken i glädjebägaren var att det blev ovanligt lite publik, ett problem som nästan alla arrangemang i Örebro drabbats av i år, så det var inget specifikt för V.OX-festivalen.
Thomas sa att till nästa års V:OX-festival skulle han vilja att fler ungdomar blev involverade för att öka kunskapen om vad de unga i Varberga och Oxhagen vill se och höra på sin festival.

Maria, som sjöng My Boy Lollipop gjorde det bra, hennes röst passade helt enkelt perfekt till den låten och sin ungdom till trots hade Maria mod och scenpersonlighet nog att gå ner framför scen och röra sig runt och närmare publiken.

Maria följdes av en annan talang från Talangjakten, Frida.
Med låtarna Halleluja och Right Here, Right Now lockade hon fram publiken till scenen. Tyvärr var väl inte publiken under årets V.OX-festival riktigt lika stor som den brukar vara, men det är något som vi kan säga om samtliga spelningar vi har varit på i år, det har helt enkelt varit ett svårt år att få publik här i Örebro av någon anledning. Nå det viktiga nu, Frida.

Klarar den här tjejen av trycket och inte tröttnar på att sjunga har hon helt klart framtiden inom musiken för sig.
En röst och en scenpersonlighet som jag tror många äldre och mer väletablerade artister skulle känna avund inför.

Denied, kom att bli ett av mina personliga favoritband under dagen, gamla covers på The Clash, Ramones och Ebba Grön är svåra att stå emot för en sådan där som mig som är uppväxt med just dessa band, ja Pistols också så klart, även om de inte gjorde någon cover på det, och speciellt svårt är det att stå emot när Denied öppnade starkt med en låt som London Calling, för att inte tala om derts version av Guns of Brixton eller den gamla Ramones klassikern Blitzkrieg Bop.

Det finn egentligen bara en sak jag musikaliskt skulle vilja se hos gruppen, det är egenproducerat material.
Gruppen rent musikaliskt tillhör ett av de bättre coverbanden i genren idag, men för att verkligen kunna utmärka sig behöver de profilera sig lite bättre med som sagt eget material.

Beatrice Pettersson fick med rätta uppmärksamhet för sitt egenproducerade material.
Jag har lite svårt att tänka mig att Beatrice någonsin kommer bli en av det verkligt stora och välkända artisterna i Sverige.
Inte för att hon är dålig, långt därifrån, utan för att hennes musik fångar in en lite för smal publikgrupp.
Att skriva och säga att det handlar om kvantitet eller kvalitet blir fel i musiksammanhang, men samtidigt känns Beatrice som lite i det som generellt läggs i den jämförelsen, jag tror aldrig att hon någonsin kommer hamna i kvantitetsfacket, kvaliteten däremot, den har hon redan.

Jo jämförelsen haltar, den är rent sagt usel, speciellt i jämförelse med texterna och melodierna Beatrice Pettersson framförde, men det är det enda som kommer mig för när det gäller Beatrice Petterssons musik och valda genre. Jessica Johansson lite blyg på scen men en enormt bra röst.
På Gunnar Thuringers fråga om hur länge hon spelat svarade hon ett år, med så kort tid i ryggen har hon all rätt i världen att vara lite blyg inför att stå, eller snarare sitta på scenen och framföra sina verk.

Yellow Jello - Delivering badass punkrockfunk to the world skriver de på sin Myspace-sida om sig själva, där kan jag hålla med, med tight musik och tung basgång och gitarrriff som känns influerade av Nirvana är de ett av de intressantaste örebrobanden just nu, ett band jag kommer hålla ögonen, eller kanske snarare öronen öppna efter i framtiden.
Musiken de spelar är väl i mitt tycke något mer åt rock än åt punk, texterna är lite för välpolerade för att så att säga krascha systemets fönster och uppmärksamma systemfel, något som åtminstone jag ser som en av de tyngsta delarna av punk-filosofin.
Nå det var en lite utvikning som inte är viktig i sig själv, Yellow Jello är ett band som helt klart profilerat sig själva med sin musik och det är det som är det viktiga, de är bra och det är det som är det viktiga, resten är bara en del av ett etiketterande som i sig inte har med musiken att göra och som framförallt inte har med punk att göra.

Tyvärr missade vi både Nerikes Dansinstitut och Gabriella, vi var tvungna att åka hem och göra en snabblagning på yngstas glasögon, som inte höll för leken och buset i hoppborgen, eller rutschkanan var det väl om jag ska vara lite mer noggran.
Vi kom tillbaka lagom för att få sista låten med Bon Success.
Bon Success väljer jag att inte skriva så mycket om annat än att konstatera att det lilla vi hann höra lät riktigt bra.

Sipan var den artist under festivalen som drog näst störst publik, på den fronten vara det bara, och det är väl kanske inte så bara, Nanne Grönvall som lockade fler.
Sipan är förutom något av en lokalartist vad det gäller Oxhagen också ett av de mer kända namnen på Örebros Rap-scen.
Med texter som innehåller ett budskap och en berättelse skulle jag vilja säga att Sipan är något av en ambassadör för rapmusiken i Örebro.

Same Old Story fick en lite större publik än vad de hade sist vi såg dem en regnig söndagseftermiddag i Stadsparken.
Då, i Stadsparken imponerade de stort på mig genom att gå ut på scen och göra en riktigt bra spelning trots att det ösregnade och publiken inskränkte sig till si så där sex personer.
Med en större publik visade det sig att gruppen hade än mer att ge.

Skulle jag göra en lista med tio band jag hört i sommar och som jag skulle vilja gå på igen, då kommer Karlskogabandet Same Old Story helt klart finnas med, liksom för övrigt Yellow Jello och ett band som inte var på plats i Varbergaparken, Gulzot från Lindesberg.

Kvällens stora dragplåster var givetvis Nanne Grönvall.
Med en blandning av låtarna från nya skivan, som Jag måste Kyssa dig, Pissenisse och Som en bro över mörka vatten tog hon stora delar av publiken med storm.

Nanne Grönvall är en av det här artisterna som liksom bara exploderar på scen med en enorm energi och utstrålning.
Ja explodera är minst sagt rätt uttryck, vi har flera bilder med rörelseoskärpa trots slutartider på 1/1000sek. Att skriva om en artist som Nanne Grönvall är lite svårt, vad ska man säga, hon har allt, scenpersonlighet, utstrålning och energi nog för minst ett halvdussin artister, en röst som trots förkylning är obeskrivligt bra och helt suveräna texter, vad finns det mer att säga egentligen?

Ett tydligt tecken på Nanne Grönvalls storhet som artist kan väl vara kön för att få autografer, den ringlade sig tidsmässigt nästan lika lång som själva framträdandet på scen varit. Här visade hon också en annan verkligt trevlig sida, hon tog sig så vitt vi kunde höra tid att fråga var och en som kom fram om det var något speciellt hon skulle skriva, något som känns som om det blivit ovanligt på senare tid och som bara artister som verkligen bryr sig om sina fans brukar göra i dagsläget.

Kommentarer:

2008-09-04 17:24:00   Av: Beatrice Pettersson

Först vill jag säga att det var kul att du hade så mycket att skriva om mig, hoppas att det betyder att jag berörde dig som skriver... Många ord var väldigt vänliga och berörde! Det tackar jag och bugar för!

Men det som jag hänger upp mig på var det du skrev om att jag aldrig skulle kunna bli en av de riktigt välkända i Sverige och att jag aldrig någonsin kommer hamna i kvantitetsfacket. För det första att säga så till någon som är 17 år och inte har så mycket erfarenhet, sen att kunna avgöra det på 3 låtar. (vet dock inte hur mycket du lyssnat på mig) Det skulle vara roligt om du som skriver detta (hittar inget namn) kunde maila mig, för jag förstod inte riktigt allt i texten bla. det i slutet av min del... Jag vill kunna bli bättre och då vill jag höra mer av dina tankar från spelningen och kunna ta åt mig av det. För övrigt vill jag tacka VOX till tusen för den roliga spelningen, det flöt på bra och jag kommer gärna nästa år, som gäst eller artist! Kram

2008-09-04 17:41:40   Av: Johan Gullberg

Hej Beatrice
Nu ska jag vara lite lat och ge dig i stort sett samma svar som jag nyss mailade Malin när det gäller dig och din musik.

- |inklippt från mail|
Det fanns en gång i tiden en välkänd artist vid namn Cornelis Vreeswijk.
Han spelade ytterst sällan för någon jättepublik, men hans kvalitet som artist gör att han koms ihåg än idag och fortfarande är en av de mest spelade artisterna i Sverige. Han hade inte heller den kvantitetsmässigt stora publiken, men precis som vi skrev om Beatrice Pettersson hade han kvalitet och fick och får fortfarande med rätta uppmärksamhet för sitt material.

Jag kan inte se att det är att trycka ned en artist genom att tala om att hon håller hög kvalitet men kanske inte är sä mainstream att hon kan fylla de stora arenorna.
|slut inklipp|

Ja Beatrice du är en artist som berör och jag kan lova dig att den dag du släpper en skiva kommer jag att vara en av de första att slänga mmig iväg till skivbutiken!

om jag hört dig förut?
Ja jag har haft den turen.

Med vänlig hälsning
Johan Gullberg

2008-10-01 00:21:49   Av: Jösse

Hejsan Johan, Inte för att jag vet vem du är, men man får tacka för att du anser att vi i gulzot är ett av banden som du gärna ser igen... Tackar och bockar :o)

Chansen finns den 4:e oktober då vi entrar scenen på musikhuset i lindesberg för ett avslutningsgig på våran snart avklarade miniturné på 2 veckor.....!

Ha det bäst, så hoppas jag att vi ses pä vägarna.... M.v.h / Gulzot genom Jösse

Lämna en kommentar